Så var sommarens glädje död...

Jaja, käre läsare. Förleds icke till att tro att skrivaren drabbats av tungsinne. Det är bara det att jag gillar hösten skarpt och Ferlins Höstdikt är något av det vackraste jag läst om denna min favorittid. Hör bara fortsättningen: "... det stänker frost på min ruta". Vilken vacker bild av den tid då man kurar ihop i stugvärmen. Sitter i aftonlampans sken, lyssnar till höststormens ristande i hängrännor och stuprör.
Drömmen är att sitta i ett litet krypin ute i ensligeheten och möta vinden ansikte mot ansikte. Slänga en vedpinne på brasan då och då, smutta på kaffet som aldrig smakar så bra som när det kokats över öppen eld.
Men verkligheten är lyan på Bergkullevägen och brasan ersatt av stearinljus som står här och var i lägenheten. Till lördag får vi tillbaka den timme myndigheterna stal i våras och kan njuta av ännu längre och mörkare kvällar.
Jag har satt upp en höstbonad i köket. Fann den i våras i en pytteliten butik i Gamla Stan där allt vad pappesbonader som någonsin tryckts i Sverige fanns. Sommaraffisher, våraffischer, för att inte tala om julafficher. Men inga höstaffiscer. Ägaren sa att svenskarna aldrig velat ha sådana, men till slut fann vi i alla fall ett par stycken, som jag kunde välja mellan. Jag köpte en skogsbild med svampar och gulnande löv i original från fyrtiotalet.
Strax skall jag nu fatta mitt gamla pennskaft, sätta i skrifstiftet, doppa pennan i bläckhornet och skriva lite tackbrev på det födelsedagsbrevpapper jag fick. Önskar alla läsare av dessa rader en fortsatt fin höst!